User:Saftgurka/sandbox14: Difference between revisions – Wikipedia

 

Line 43: Line 43:

Svenska regeringen tyckte nog ibland att Hägglöfs politik var på gränsen till det våghalsiga. Nazisterna var upprörda. Under en förhandling med Göring fick den tjocke riksmarskalken ett raseriutbrott. “Herr Hägglöf”, skrev han, “Ni är en oefterrättlig jurist och diplomat. Ni förstår ingenting av folkens stora ödesfrågor!” Hägglöf föll inte undan. I världskrigets senare skede pläderade Hägglöf för en mer västorienterad handelspolitik. Han förhandlade i London om ett nytt avtal med engelsmännen. Regeringen fann det alltför västorienterat. Ett halvår senare insåg den att Hägglöf haft rätt och avtalet kom till stånd. Men dess upphovsman hade under tiden förflyttats till den skäligen betydelselösa posten som envoyé hos de belgiska och holländska exilregeringarna i London. Underbarnet var landsförvisat. Men från ökenvandringen kom rapporter som väckte intresse och uppmärksamhet. Regeringen blev erinrad om inte bara Hägglöfs existens utan också hans kapacitet. Han blev nu i snabb följd vår man i Moskva 1946.<ref name=”von Platen (1994-01-15), p. 19″/>

Svenska regeringen tyckte nog ibland att Hägglöfs politik var på gränsen till det våghalsiga. Nazisterna var upprörda. Under en förhandling med Göring fick den tjocke riksmarskalken ett raseriutbrott. “Herr Hägglöf”, skrev han, “Ni är en oefterrättlig jurist och diplomat. Ni förstår ingenting av folkens stora ödesfrågor!” Hägglöf föll inte undan. I världskrigets senare skede pläderade Hägglöf för en mer västorienterad handelspolitik. Han förhandlade i London om ett nytt avtal med engelsmännen. Regeringen fann det alltför västorienterat. Ett halvår senare insåg den att Hägglöf haft rätt och avtalet kom till stånd. Men dess upphovsman hade under tiden förflyttats till den skäligen betydelselösa posten som envoyé hos de belgiska och holländska exilregeringarna i London. Underbarnet var landsförvisat. Men från ökenvandringen kom rapporter som väckte intresse och uppmärksamhet. Regeringen blev erinrad om inte bara Hägglöfs existens utan också hans kapacitet. Han blev nu i snabb följd vår man i Moskva 1946.<ref name=”von Platen (1994-01-15), p. 19″/>

Hägglöf fick god kontakt med president de Gaulle, som fann vissa likheter mellan svensk och fransk utrikespolitik gentemot stormakterna. “Hur kom det sig att Sverige lyckades undgå att bli indraget i andra världskriget?” frågade generalen. Gunnar Hägglöf redogjorde för Sveriges neutralitetspolitik sedan Karl XIV Johans tid med utblickar till hattarnas krig mot Ryssland på 1700-talet, Krimkriget 1853-56 och skandinavismen. Som chef för UD:s handelsavdelning från 1939 till januari 1944 fick Hägglöf förhandla såväl med Nazityskland som med västmakterna. Vår folkhushållning berodde på utgången av dessa dubbelförhandlingar. En förutsättning för vår järnmalmsexport till Tyskland var fortsatt handel med väst och syd. I januari 1941 fick Sverige samtycke från båda krigförande till denna trafik. Vi exporterade cellulosa, stål, papper och kullager och var beroende av olja för vår sjöfart. Hägglöf for i skytteltrafik Stockholm-Berlin-London för att säkra vår krigshandel. Protester höjdes – främst från chefsredaktör Torgny Segerstedt i Göteborg – mot våra eftergifter mot Tyskland. Vidden av nazisternas grymheter mot Europas judiska befolkning uppenbarades först när allierade styrkor nådde fram till koncentrationslägren. Tysklands krigslycka hade vänt vid El Alamein i november 1942 och vid Stalingrad i januari 1943. En kursomläggning skedde av Sveriges politik mot västmakterna. Dessa ställde krav på att järnvägstrafiken med tyska permittenter genom Sverige måste avbrytas före den 1 oktober 1943. Järnmalmsexporten till Tyskland måste skäras ned väsentligt. I gengäld skulle Sverige få rejält med bränsle. Statsminister Hansson uttryckte sin tacksamhet över att Hägglöf pressat på vid förhandlingarna med västmakterna så att ett avtal kom till stånd i september 1943 och därefter med tyskarna i januari 1944. Tyskland tvingades acceptera exportminskningarna. Erik Boheman, bröderna Marcus och Jacob Wallenberg och Gunnar Hägglöf bar den tyngsta bördan vid försvaret av Sveriges intressen mot Tysklands och de allierades oförenliga krav.<ref name=”Hèrnod (1994-01-31), p. 17″>{{cite news |url=https://www.svd.se/arkiv/1994-01-31/17/SVD |newspaper=[[Svenska Dagbladet]] |title=Gunnar Hägglöf till minne: Hade mänsklig framtoning. Ivrade för Europas enande |trans-title=Gunnar Hägglöf in memory: Had a human appearance. Zealous for the unification of Europe |first=Torsten |last=Hèrnod |page=17 |date=1994-01-31 |access-date=15 October 2025 |language=sv |url-access=subscription}}</ref>

===Efter kriget===

===Efter kriget===

Line 67: Line 69:

Hägglöf publicerade sig flitigt. År 1952 kom “Paradis för oss”, 1958 följd av “Sveriges krigshandelspolitik under andra världskriget”. När memoarerna offentliggjordes, med början 1971, väckte de stor uppmärksamhet. Bland annat fann Gunnar Unger Gunnar Hägglöf på de närmare i 500 sidorna i stort ha ägnat sig åt att “övertyga oss om att han alltid – nästan alltid – haft rätt”. 1974 dokumenterade Hägglöf Londontiden i boken “Engelska år”, därefter kom bland annat “Minnen inför framtiden”, “Kina som jag såg det”, “Det andra Europa” samt “Var försiktig i Berlin”, denna sista bok publicerad 1986. Hägglöf, som levde efter motto “plikten framför allt” underström vid flera tillfällen att “det var människans skyldighet att ställa till rabalder då och då”.<ref name=”SvD (1994-01-14), p. 19″/>

Hägglöf publicerade sig flitigt. År 1952 kom “Paradis för oss”, 1958 följd av “Sveriges krigshandelspolitik under andra världskriget”. När memoarerna offentliggjordes, med början 1971, väckte de stor uppmärksamhet. Bland annat fann Gunnar Unger Gunnar Hägglöf på de närmare i 500 sidorna i stort ha ägnat sig åt att “övertyga oss om att han alltid – nästan alltid – haft rätt”. 1974 dokumenterade Hägglöf Londontiden i boken “Engelska år”, därefter kom bland annat “Minnen inför framtiden”, “Kina som jag såg det”, “Det andra Europa” samt “Var försiktig i Berlin”, denna sista bok publicerad 1986. Hägglöf, som levde efter motto “plikten framför allt” underström vid flera tillfällen att “det var människans skyldighet att ställa till rabalder då och då”.<ref name=”SvD (1994-01-14), p. 19″/>

Under 1970-talet gav Hägglöf ut en bok årligen. Med sin berättargåva och förmåga att minnas frambar han rikliga frukter till glädje för många. Från södra Frankrike, där han tillbringade flera år som pensionär, kom även ett flertal tidningsartiklar.<ref name=”Hèrnod (1994-01-31), p. 17″/>

==Karaktär==

==Karaktär==

Swedish diplomat

Gunnar Hägglöf
Born	Bo Gunnar Rickardsson Hägglöf (1904-12-15)15 December 1904
Died	12 January 1994(1994-01-12) (aged 89)
Education	Nya elementarskolan
Alma mater	Uppsala University
Occupation	Diplomat
Years active	1926–1971
Spouse(s)	Brita Sundström ​ ​ (m. 1936, divorced)​ Anna Folchi-Vici ​ (m. 1946)​
Children	1

Bo Gunnar Rickardsson Hägglöf (15 December 1904 – 12 January 1994) was a Swedish diplomat, in 1939 briefly cabinet member, then head of the foreign ministry’s bureau for foreign trade during World War II, after the war participating in the preparations of the United Nations‘ 1947 UN Partition Plan of Palestine, then ambassador to London 194–1967 and Paris 1967–1971.

Hägglöf was born on 15 December 1904 in Helsingborg, Sweden, the son of industrimannen, kommunpolitikern och vice häradshövdingen Richard Hägglöf [sv] and his wife Sigrid (née Ryding).^[1] Han hade sex bröder,^[2] däribland ambassadören Ingemar Hägglöf [sv] (1912–1995) och översten Lars Gösta Hägglöf [sv] (1897–1954).

Hägglöf avlade studentexamen den 12 maj 1922 på Nya elementarskolan [sv] i Stockholm,^[3] reservofficersexamen 1924 samt Candidate of Law degree from Uppsala University in 1926.^[4] Han genomförde sedan studier i religionsvetenskap vid Berlins universitet.^[5]

Hägglöf antogs han som attaché i Utrikesdepartementet 1926 och tjänstgjorde i Paris 1927, Madrid 1927, London 1928, Moskva, Teheran 1930, UD 1931,^[1] blev tillförordnad andre sekreterare 1931 och andre sekreterare 1933 samt utnämndes till förste sekreterare på handelsavdelningen 1934,^[4] byråchef 1938 (tillförordnad 1936),^[1] utrikesråd och chef för handelsavdelningen 1939,^[4] konsultativt statsråd 14 oktober 1939 till 13 december 1939 med uppdrag att handlägga handelspolitiska frågor,^[5]

Uppdrag 1930 års försvarskommission 1931, sekreterare delegationen för Conference for the Reduction and Limitation of Armaments 1932-1934, vid kreditavtalsförhandlingar med Sovjetunionen 1934, delegationen för nordiskt ekonomiskt samarbete 1934-1936, sekreterare och sakkunnig vid betalningsvaruutbytesförhandlingar med Tyska riket 1934-1938.^[1]

På hösten 1939 var han under ett par månader konsultativt statsråd i Per Albin Hanssons regering med ansvar för krigshandelsfrågorna. När samlingsregeringen bildades i december 1939 återgick han till befattningen som handelschef i UD. Under fem år, fram till våren 1944, bar Gunnar Hägglöf det tunga ansvaret för uppläggning och genomförande av krigsårens handelspolitik. Framför allt hans skötsel av handelsförbindelserna med Tyskland i ett för Sverige inte endast politiskt och militärt, utan också försörjningsmässigt utomordentligt trängt läge, förvärvade honom anseende som en ytterligt skicklig och framsynt förhandlare. Inte minst samlingsregeringens statsminister uppskattade högt hans insatser.^[6]

Hägglöf fick envoyés namn 1943, hos belgiska och nederländska regeringarna i London 1944.^[1] Hägglöf ledde delegationen för krigshandelsförhandlingar med Tyskland, Storbritannien och USA under andra världskriget, särskilt uppdrag i Berlin och Washington 1940, London 1944-1945.^[1]

Han var svensk ordförande i den permanenta engelsk-svenska kommissionen för förhandlingar i handelsfrågor under andra världskriget och tillhörde den delegation, som 15-17 april 1940 och 11 maj samma år bedrev politiska förhandlingar med Tyskland i samband med den påbörjade tyska invasionen i Danmark och Norge.^[4]

Hägglöf bar från 1939 och fram till 1944 huvudansvaret för svensk utrikeshandelspolitik. Det blev en epok som i hög grad kom att bära hans prägel. Viktiga ärenden handlade han själv med en snabbhet och djärvhet motiverad av krigsårens ständiga skiftande styrkerelationer. Hans vilja att ta ansvar och hans sällsynt goda nerver blev ofta utslagsgivande i enviget med Hitlers förhandlare. Vår folkförsörjning fungerade också utan ensidiga svenska eftergifter. Genom en enkel men sinnrik formel upprätthöll Hägglöf en för Sverige förmånlig prisparitet mellan de två viktigaste produkterna i varuutbytet med Tyskland: svensk järnmalm och tysk kol. Samtidigt stod han emot Hitlerrikets hotande krav på svenska statliga krediter. Sverige blev på så sätt det enda land där staten inte beviljat krediter till Hitlertyskland.^[7]

Svenska regeringen tyckte nog ibland att Hägglöfs politik var på gränsen till det våghalsiga. Nazisterna var upprörda. Under en förhandling med Göring fick den tjocke riksmarskalken ett raseriutbrott. “Herr Hägglöf”, skrev han, “Ni är en oefterrättlig jurist och diplomat. Ni förstår ingenting av folkens stora ödesfrågor!” Hägglöf föll inte undan. I världskrigets senare skede pläderade Hägglöf för en mer västorienterad handelspolitik. Han förhandlade i London om ett nytt avtal med engelsmännen. Regeringen fann det alltför västorienterat. Ett halvår senare insåg den att Hägglöf haft rätt och avtalet kom till stånd. Men dess upphovsman hade under tiden förflyttats till den skäligen betydelselösa posten som envoyé hos de belgiska och holländska exilregeringarna i London. Underbarnet var landsförvisat. Men från ökenvandringen kom rapporter som väckte intresse och uppmärksamhet. Regeringen blev erinrad om inte bara Hägglöfs existens utan också hans kapacitet. Han blev nu i snabb följd vår man i Moskva 1946.^[7]

Hägglöf fick god kontakt med president de Gaulle, som fann vissa likheter mellan svensk och fransk utrikespolitik gentemot stormakterna. “Hur kom det sig att Sverige lyckades undgå att bli indraget i andra världskriget?” frågade generalen. Gunnar Hägglöf redogjorde för Sveriges neutralitetspolitik sedan Karl XIV Johans tid med utblickar till hattarnas krig mot Ryssland på 1700-talet, Krimkriget 1853-56 och skandinavismen. Som chef för UD:s handelsavdelning från 1939 till januari 1944 fick Hägglöf förhandla såväl med Nazityskland som med västmakterna. Vår folkhushållning berodde på utgången av dessa dubbelförhandlingar. En förutsättning för vår järnmalmsexport till Tyskland var fortsatt handel med väst och syd. I januari 1941 fick Sverige samtycke från båda krigförande till denna trafik. Vi exporterade cellulosa, stål, papper och kullager och var beroende av olja för vår sjöfart. Hägglöf for i skytteltrafik Stockholm-Berlin-London för att säkra vår krigshandel. Protester höjdes – främst från chefsredaktör Torgny Segerstedt i Göteborg – mot våra eftergifter mot Tyskland. Vidden av nazisternas grymheter mot Europas judiska befolkning uppenbarades först när allierade styrkor nådde fram till koncentrationslägren. Tysklands krigslycka hade vänt vid El Alamein i november 1942 och vid Stalingrad i januari 1943. En kursomläggning skedde av Sveriges politik mot västmakterna. Dessa ställde krav på att järnvägstrafiken med tyska permittenter genom Sverige måste avbrytas före den 1 oktober 1943. Järnmalmsexporten till Tyskland måste skäras ned väsentligt. I gengäld skulle Sverige få rejält med bränsle. Statsminister Hansson uttryckte sin tacksamhet över att Hägglöf pressat på vid förhandlingarna med västmakterna så att ett avtal kom till stånd i september 1943 och därefter med tyskarna i januari 1944. Tyskland tvingades acceptera exportminskningarna. Erik Boheman, bröderna Marcus och Jacob Wallenberg och Gunnar Hägglöf bar den tyngsta bördan vid försvaret av Sveriges intressen mot Tysklands och de allierades oförenliga krav.^[8]

Hägglöf var envoyé i Haag 1946, Moskva 1946-1947, Sveriges ständiga ombud vid FN 1947, ombud vid FN:s generalförsamling interimskommitté 1947.^[1]

Hägglöf var ombud vid förhandlingar för upprättandet av Europarådet 1949, vid Suezkonferensen 1956, ordförande i UD:s antagningskommission från 1957,^[1] och ordförande i Utrikesdepartementets antagnings- och utbildningsnämnd från 1967.^[9]

ambassadör i London 1948-1967.^[10] Hägglöfs Londonår blev närmast legendariska. Portland Palace stod i centrum. Han var diplomatiska kårens doyen, utnämnd 1958, och hade som få excellenta kontakter med landets premiärministrar. Ja, han sades ha “direktledning till 10 Downing Street”. Som doyen var han också den främste vid brittiska Foreign Office i de flesta officiella sammanhang. Svenska Dagbladets Gunnar Unger skrev att Gunnar Hägglöf under London-åren, tjugo till antalet, lom att bli “en institution, ett orakel, nästan en legend i Londons politiskt-diplomatiska kretsar”.^[11]

Men Anna Hägglöf var inte bara i centrum vid ambassadtillställningar och upphov till den speciella atmosfären på 27 Portland Place. Hon var också omsusad i Londons sällskapsliv och de konstnärliga kretsarna i staden. Till London hade paret anlänt 1948 då Gunnar Hägglöf tillträdde som Sveriges ambassadör efter några år i motsvarande befattning i Moskva och vid Förenta Nationerna. Diplomatiska kåren rankade svenska ambassaden vid 27 Portland Place som “den mest eftersökta” och här fanns Londondiplomatins mest charmerande miljö ansåg man. Detta berodde till stor del på Anna Hägglöf själv, på hennes strålande sociala begåvning och personlighet som – med Barbro Alvings ord – kombinerade “skönhet med buspojkshumör” och gjorde henne till “de superba Londonkretsarnas kvickaste och fatalaste dam”.^[12]

I sina råd och rapporter gav Hägglöf ofta prov på en visionär förmåga. Hans bedömningar och förutsägelser visade sig mestadels stämma med facit. Den “profetiska” talangen hade kanske ett stänk av geni, men den var nog framför allt ett resultat av hårt arbete, koncentrationsförmåga, ett oförtrutet samlande och silande av fakta som inplacerades i ett brett historiskt perspektiv. Det var just detta historiska grepp på utvecklingen som gav Hägglöfs rapporter och föredragningar en särprägel. Han behärskade också den diplomatiska tekniken i alla dess detaljer. Han arbetade med lätthet och snabbhet. Jag har inte sett någon som på så kort tid kunde tillägna sig det väsentliga i en tjock lunta dossierer och sedan så förståeligt och exakt sammanfatta innehållet som Hägglöf. Hans insatser i London uppskattades inte bara i Stockholm utan även av engelskmännen. När han fyllde 80 år, 17 år efter det han lämnat London, hyllandes han av fem förutvarande brittiska premiärministrar: Macmillan, Wilson, Heath, Callaghan och Home – ett unikt vittnesbörd om Hägglöfs insatser.^[7]

Han förvärvade redan tidigt en för en småstatsambassadör sällsynt god ställning, med utmärkta förbindelser in i de brittiska regeringskretsarna.^[6]

ambassadör i Paris 1967-1971.^[10] Hans sista ambassad var Paris. Carl Henrik von Platen var då ambassadör i OECD “och väl delvis ansvarig för att Hägglöf intresserade sig för posten som generalsekreterare i OECD”. Han kunde räkna på ett starkt stöd ifrån Frankrike och framför allt general de Gaulle, som hade fattat intresse för honom – ett intresse förankrat i de båda herrarnas gemensamma känsla för historia. Men just när beslutet skulle fattas om posten i OECD föll de Gaulle våren 1968. Hägglöf gav inte upp omedelbart. Han agerade snabbt och djärvt för att via andra kanaler nå det mål han föresatt sig. Men de Gaulles fall och oroligheterna i Frankrike försvårade och till slut förhindrade att planen kunde genomföras. Hägglöf förblev tills han nådde pensionsåldern ambassadör i Frankrike.^[7]

Hans rykte föregick honom till Paris, där han snabbt fångade president de Gaulles uppmärksamhet.^[6]

Efter sin pensionering 1970 ägnade han sig åt ett omfattande författarskap. Särskilt de tre första delarna av hans memoarer – “Möte med Europa” om mellankrigstiden, “Samtida vittne” om krigsåren och “Fredens vägar” om de första efterkrigsåren – höll hög klass och gick ut i stora upplagor. Hans konversanta stil och hans sinne för den belysande episoden gav honom en trogen läsekrets också för hans senare böcker om Sovjetunionen, Kina och Östeuropa.^[6]

Hägglöf publicerade sig flitigt. År 1952 kom “Paradis för oss”, 1958 följd av “Sveriges krigshandelspolitik under andra världskriget”. När memoarerna offentliggjordes, med början 1971, väckte de stor uppmärksamhet. Bland annat fann Gunnar Unger Gunnar Hägglöf på de närmare i 500 sidorna i stort ha ägnat sig åt att “övertyga oss om att han alltid – nästan alltid – haft rätt”. 1974 dokumenterade Hägglöf Londontiden i boken “Engelska år”, därefter kom bland annat “Minnen inför framtiden”, “Kina som jag såg det”, “Det andra Europa” samt “Var försiktig i Berlin”, denna sista bok publicerad 1986. Hägglöf, som levde efter motto “plikten framför allt” underström vid flera tillfällen att “det var människans skyldighet att ställa till rabalder då och då”.^[11]

Under 1970-talet gav Hägglöf ut en bok årligen. Med sin berättargåva och förmåga att minnas frambar han rikliga frukter till glädje för många. Från södra Frankrike, där han tillbringade flera år som pensionär, kom även ett flertal tidningsartiklar.^[8]

Hägglöf var väl medveten om sin ställning och inte alltid den mest formbundne när de gällde regler och sedvana inom svensk förvaltning. Men hans medarbetare uppskattade honom både för den vägledning han hav och för den självständighet han samtidigt lämnade dem. Utåt företrädde han Sverige med säkerhet och lugn briljans. Under flera decennier var han en förgrundsgestalt i den svenska utrikestjänsten.^[6]

Gunnar Hägglöf has published several books, chiefly popularizing Sweden’s World War II history for domestic and foreign readers. In his books, and also in accounts by other authors, Hägglöf appears as an outspoken critic of the idealist policies of Foreign Minister Sandler and Activist advocates for Sweden’s military engagement for the defence of Finland after the Soviet attacks in 1939 (the Winter War) and 1941 (the Continuation War).

Although Hägglöf in policy matter was closer to left-leaning neutralist Social Democrats, led by Ernst Wigforss, he doesn’t spare retrospect criticism on that circle’s pro-Soviet sentiments, and particularly the policies of Foreign Minister Undén‘s (1945–1962), that in Hägglöf’s view was based on an exaggeratedly rosy perception of the Soviet Union.

Contrary to many other writers on the subject, Hägglöf also makes a point of reminding readers of the Allies‘ disrespect for neutral countries during a war that they perceived as a fight of life and death; and how openly discussed plans for an Allied invasion of Scandinavia was a chief reason for Nazi Germany to launch a preventive invasion (Operation Weserübung) in April 1940.

Gunnar Hägglöf was in the service of the Swedish government for all of his life. However, without doubt, his most critical achievements were during World War II, when he and associated negotiators managed to gain the confidence of both German and British counterparts, which ensured the enclosed Sweden a considerably improved supply of food and other necessities than during World War I.

In 1936, Hägglöf married Brita Sundström (born 1917), the daughter of köpmannen Birger Sundström and Ragnhild Svedlund.^[5] Deras dotter föddes 1946 i Stockholm.^[13]

On 7 May 1946,^[14] Hägglöf was married the Italian to Countess Anna Folchi-Vici (1918–2000), the daughter of Count Carlo Folchi-Vici and his Hungarian wife.^[10][15] Anna Folchi-Vici had one son, Axel, från ett tidigare äktenskap med Roger du Monceau de Bergendal (1913–1989).^[1][16]

Hägglöf was a resident of Les Hauts de Vaugrenier in Villeneuve-Loubet, France.^[10]

Hägglöf died on 12 January 1994. Jordfästningen ägde rum i Borgarhemmets kyrka vid Högalid på Södermalm i Stockholm.^[17]

• Hägglöf, Gunnar (1986). “Var försiktig i Berlin!”: möten med Hitlermotståndare under krigsåren [“Be careful in Berlin!”: meetings with Hitler opponents during the war years] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9118637426. SELIBR 7154491.
• Carlgren, Wilhelm M.; Bergquist, Mats; Hägglöf, Gunnar, eds. (1984). Diplomati och historia: festskrift tillägnad Gunnar Hägglöf den 15 december 1984 av vänner och medarbetare inom utrikesförvaltningen [Diplomacy and history: festschrift dedicated to Gunnar Hägglöf on 15 December 1984 by friends and colleagues in the foreign service] (in Swedish). Stockholm: Red. SELIBR 475465.
• —— (1984). Vägen ut [The Way Out] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9118434924. SELIBR 7154018.
• —— (1983). Det kringrända Sverige [Encircled Sweden] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9118331122. SELIBR 7153810.
• —— (1981). Det andra Europa [The Other Europe] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9118130526. SELIBR 7153369.
• —— (1979). Sovjet-Ryssland i går, i dag, i morgon [Soviet Russia Yesterday, Today, Tomorrow] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9117932521. SELIBR 7153011.
• —— (1978). Kina som jag såg det [China as I Saw It] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9117832829. SELIBR 8345597.
• —— (1977). Tre män i Jalta [Three Men in Yalta] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9117732026. SELIBR 8345583.
• —— (1976). Porträtt av en familj [Portrait of a Family] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 911763072X. SELIBR 7152403.
• —— (1975). Minnen inför framtiden: 1961-1971 [Memories for the Future: 1961–1971] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9117530822. SELIBR 7152216.
• —— (1974). Engelska år: 1950-1960 [English Years: 1950–1960] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9117430720. SELIBR 7152006.
• —— (1973). Fredens vägar: 1945-1950 [Paths of Peace: 1945–1950] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9117330424. SELIBR 7151832.
• —— (1972). Diplomat: memoirs of a Swedish envoy in London, Paris, Berlin, Moscow, Washington. London: Bodley Head. ISBN 0370102746. SELIBR 4859409.
• —— (1972). Samtida vittne: 1940-1945 [Contemporary Witness: 1940–1945] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 9117256224. SELIBR 7151732.
• —— (1971). Möte med Europa: Paris-London-Moskva-Genève-Berlin, 1926-1940 [Meeting with Europe: Paris–London–Moscow–Geneva–Berlin, 1926–1940] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. ISBN 911715362X. SELIBR 7151552.
• Ogley, Roderick, ed. (1970). The theory and practice of neutrality in the twentieth century. London: Routledge & Kegan Paul. ISBN 071006828X. SELIBR 8149248.
• —— (1966). Britain and Sweden: from the Vikings to the Common Market. Stockholm: Norstedt. SELIBR 665659.
• —— (1964). Jerusalem i taggtråd och andra resebilder från Orienten [Jerusalem in Barbed Wire and Other Travel Sketches from the Orient] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. SELIBR 1240861.
• —— (1964). Jerusalem i taggtråd och andra resebilder från Orienten [Jerusalem in Barbed Wire and Other Travel Sketches from the Orient] (in Swedish) (2nd ed.). Stockholm: Norstedt. SELIBR 437913.
• —— (1961). Att säga ja till Europa: utopi och verklighet [Saying Yes to Europe: Utopia and Reality] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. SELIBR 699781.
• —— (1961). A test of neutrality: Sweden in the Second World War. Stockholm. SELIBR 870157.{{cite book}}: CS1 maint: location missing publisher (link)
• —— (1958). Svensk krigshandelspolitik under andra världskriget [Swedish War Trade Policy during the Second World War] (in Swedish). Stockholm: Norstedt. SELIBR 79273.
• —— (1958). Sparande och utrikespolitik: anförande hållet vid Svenska sparbanksförenigens årsmöte den 17 oktober 1958 [Saving and Foreign Policy: Address Given at the Swedish Savings Banks Association Annual Meeting, 17 October 1958] (in Swedish). Stockholm: tr. Hæggström. SELIBR 728840.
• ——, ed. (1958). Välstånd spirar där många sparar: kapitalbildning och framåtskridande : föredrag vid Svenska sparbanksföreningens årsmöte den 17 oktober 1958 [Prosperity Thrives Where Many Save: Capital Formation and Progress – Lecture at the Swedish Savings Banks Association Annual Meeting, 17 October 1958] (in Swedish). Stockholm: [Svenska sparbanksfören.] SELIBR 1240863.
• Sweden in the time of Carl Linnaeus. London. 1958. SELIBR fwp1gwczcplh3k5d.{{cite book}}: CS1 maint: location missing publisher (link)
• —— (1955). Några betraktelser kring upplysningsverksamheten i Storbritannien [Some Reflections on Information Activities in the United Kingdom] (in Swedish). Norrköping. SELIBR 2717760.{{cite book}}: CS1 maint: location missing publisher (link)
• —— (1954). Svensk kontakt med Storbritannien: behöver våra kontakter i England förstärkas? [Swedish Contact with Great Britain: Should Our Connections in England Be Strengthened?] (in Swedish). Stockholm. SELIBR 8216633.{{cite book}}: CS1 maint: location missing publisher (link)
• Burns, Frank (1952). Paradis för oss: roman om Sverige under det andra världskriget [Paradise for Us: A Novel about Sweden during the Second World War] (in Swedish) (3rd ed.). Stockholm: Norstedt. SELIBR 1492474.
• —— (1949). Huvuddragen i Sveriges utrikeshandelspolitik under andra världskriget: Föredrag vid Exportföreningens årsstämma … 1949 [Main Features of Sweden’s Foreign Trade Policy during the Second World War: Address at the Export Association’s Annual Meeting … 1949] (in Swedish). Stockholm: Exportfören. SELIBR 1408129.

• Reiner, Jonas (1975). Gunnar Hägglöf som skildrare av regeringskrisen 1939 [Gunnar Hägglöf as a portrayer of the government crisis in 1939] (in Swedish). Stockholms universitet. Historiska institutionen. SELIBR 3287356.

Category:1904 births
Category:1994 deaths
Category:Ambassadors of Sweden to Belgium
Category:Ambassadors of Sweden to the Netherlands
Category:Ambassadors of Sweden to the Soviet Union
Category:Ambassadors of Sweden to the United Kingdom
Category:Ambassadors of Sweden to France
Category:Permanent representatives of Sweden to the United Nations
Category:Honorary Knights Grand Cross of the Royal Victorian Order
Category:Diplomats from Helsingborg
Category:Commanders Grand Cross of the Order of the Polar Star
Category:Knights of the Order of Vasa
Category:Members of the Royal Society for Publication of Manuscripts on Scandinavian History